Nobody knows where they might end up...

idag var det dags för diktanalysföredragen på svenskan och stina vill att jag ska börja. sådär står man och pratar om sin maskrosdikt. jag kände mig så poetisk. jag visste inte att jag hade den sidan fast lite konstigt kändes det att prata om besjälning osv..
jag hittade mitt matkort tack vare ayda så det firade jag med en lyxlunch i matan med den underbara menyn fisk eller korvstroganof. mina två absoluta lieblings..
sedan spelade vi fotboll/vattenpolo i spöregnet och christer pratade om sin farfar som blivit träffad av blixten när han skulle koka kaffe, ute, i oväder(?)
jag vill att det ska bli bra väder igen. det känns som om jag är regn. när man fint umgås med sofie och anna så ringer syster1 och vill att jag ska hämta syster2 på dagis eftersom varken mamma eller pappa kan. dagis stänger om en halvtimme. jag har nog inte cyklat så snabbt och jag har hört att prickigt ska vara inne i år..
när man kommer fram så säger syster2.. jag vill att mamma ska hämta mig och jagorkar inte gå hem.. så jag bär henne hem(!)(!)(!)(!) hambleihambala ha.. och mer behöver jag inte säga