när jag gick på sexårs hade vi gymnastik. killarna började hoppa ner från ribbstolarna och tävlade om vem som vågade hoppa från högsta höjden. jag ville såklart inte vara sämre och det slutade med att jag bröt armbågen. nu har precis min sexåriga syster hoppat ner med armbågen före, högst upp ifrån gungställningen. Det var lite flashback när hon låg där och grät och vägrade åka och röntga armen. Jag trodde stehnårt på att det skulle göra jätteont att fotografera skelettet och det gör hon med. stackars flicka. jag slogs av tanken att förklara det genom fysik när jag insåg att jag inte vet hur man gör och att hon antagligen skulle totalignorera mig. Som om det inte gör ont nog ska pappa absolut känna och trycka för att hitta felställning. Man ser verkligen hur ont det gör. Sen fick hon plötsligt inte dricka eftersom hon kanske skulle sövas.
Allt upprepar sig i min kära familj. " hon är precis som du" kläcker pappa ur sig i ett stressat ögonblick varefter han säger" staaaaackaars liiiiten" till den skadade flickan. hmpf som om det är något negativt att vara som jag va? :P
sammanfattningsvis hoppas vi på ett rosa gips som jag kan skriva -min storasyster malin är bäst -på!
No comments:
Post a Comment